Distansen
"Hur fungerar det med distansen?"
Den frågan fick jag här om dagen. Jag har i och för sig fått den tusen gånger förr också. Det är ju såhär, att jag och min fantastiska pojkvän och blivande pappan till mitt barn för tillfället har ett distansförhållande. Som nämnt tidigare så bodde jag i Portugal i lite mer än ett år och flyttade tillbaka till Sverige i början av November 2015. Utan att någonsin ha träffats så bestämde sig både jag och Olof att i augusti 2014 flytta ner till Lissabon för att jobba åt ett stort, internationellt företag. Vi blev bra vänner som hängde mycket på fritiden och den här vänskapen utvecklades snart till kärlek, i december 2014 blev vi ihop, i mars 2015 flyttade vi ihop och i augusti 2015 blev jag gravid. Det gick fort alltihop, men under det halvåret (cirka) så hann vi vara med om så mycket tillsammans, tunga saker som hände i våra liv och underbart roliga saker som hände som gjorde att vi byggde upp ett otroligt starkt band mellan varandra. Jag har aldrig någonsin känt samma tillit och trygghet hos en människa som den jag har hos Olof.
När jag blev gravid så visste jag på en gång att jag ville vara gravid i Sverige, där allting kändes mer hemma. Där det var nära till mamma, språket var inget hinder och sjukvården kändes mer trygg på något vis.
Nu är det så att Olof har arbetat sig upp till en något högre position än vad jag hade, vilket gjorde att han inte kunde säga upp sig lika lätt som jag kunde. Så att vi kom överens om att jag skulle stanna till början av november och han skulle stanna tills hans kontrakt löpte ut 31 januari 2016.
Självklart så fanns det en rädsla för dessa tre månader vi skulle vara utan varandra. Inte på grund av att vi inte litar på varandra utan endast en rädsla för att vara ifrån sin själsfrände och bästa vän så länge, jag var rädd för smärtan och saknaden. Men tiden för min hemfärd kom, att bli avvinkad av min tårfyllda älskade på flyplatsen i Lissabon är något av det vidrigaste jag har gjort, det gjorde verkligen ont. Men sedan den dagen så har vi skypat varje dag, minst en gång om dagen och emellan tiden vi pratar på skype så chattar vi eller pratar i telefon och så var han ju hemma några dagar över nyår. Olof vill ha konstant uppdatering på graviditeten och hur vår lilla flicka mår, jag skickar bilder och berättar om olika saker som sker i graviditeten. Vi pratar om folk runt omkring oss, om jobbet, om saker som vi tycker är jobbiga, vi bearbetar distansen tillsammans, vi pratar om drömmar och planerar vår framtid, men mest pratar vi väl om vårt lilla underverk. Även om jag varje sekund saknar att kunna röra vid honom när jag vill så känns det inte som att vårt förhållande har tagit stopp på grund av distansen, snarare tvärt om, att vårt liv tillsammans och vårt förhållande flyter på precis som vanligt om än inte ännu starkare. Så som svar på frågan; det fungerar jätte bra med distansen!
